Tre Hinder för Väckelse
Three Hindrances to Revival
Predikan av D.L Moody i Chicago 1876 Tag bort stenen!
Jag vill denna morgon under några minuter fästa er uppmärksamhet vid en vers, som ni ofta har läst ur det elfte kapitlet av Johannes evangelium, nämligen den trettionionde versen: "Jesus sade: Tag bort stenen." Otron, fördomen och partisinnets sten En del människor säger: - Vi måste vänta, till dess Gud verkar. När Guds tid kommer, skall vi få se ett stort verk. Men om jag läser och förstår min bibel rätt, så är Gud alltid färdig. Vi talar, som om Gud hade en viss tid för sig bestämd, då han skall vara oss nådig. Den bestämda tiden är inne, när ni och jag blivit färdiga att låta Gud verka för oss, när ni vill ta bort de stenar, som hindrar hans ankomst till vår själ.
Han kunde utan tvivel skicka ned legioner av änglar för att röja undan varje sten. Om ordet gick ut från hans egen mun, skulle varje stenhårt hinder i hans väg försvinna, liksom Satan måste vika för honom i öknen. Men Gud verkar inte på detta sätt, utan han verkar genom andra.
Han rullade inte själv bort stenen från Lasarus grav. Han sade till sina lärjungar, som stod omkring honom och detta gäller även om hans lärjungar i dag: "Tag bort stenen." Nu träffar jag många män och kvinnor, ja, även en stor del kristna, vilka ber Gud ta bort stenen, och därför att han inte gör detta, kastar de skulden på Gud.
Men skulden är inte hans utan deras. Gud arbetar alltid i bolag. Otrons sten När människan ber Gud att göra en viss sak, gör han det endast, när han hos den bedjande ser det allvar och flit, som vill hjälpa till att få välsignelsen. Olusten att verka Guds verk kommer av otro. En sådan halvhjärtad människa tror inte, att Gud skall höra hennes bön. Därför underlåter hon att utföra sin andel i programmet. Den mor eller maka, som ber om sin druckne sons eller makes omvändelse, måste troget verka, vad hon kan och tro Gud om att uträtta det övriga. Vi kan alla göra något för våra medmänniskor. Och det är otrons sten, som spärrar vägen, om vi inte gör det. Det är just denna stora sten, som först måste rullas bort i denna stad.
Låt oss tro, att Gud kan göra ett stort under här. En levande tro skall driva oss att verka som vi bör. Det blir ett svårt arbete. Men med tron till hävstång skall det likväl gå. Det måste vara ett ärligt arbete och dessutom en innerlig förtröstan, att Gud skall göra det övriga, att hans ord skall fullkomligt rulla bort stenen och väcka upp den döde. Hur mycket behöver vi inte denna uppväckelse i vår själ! Hur död är inte vår syndakänsla! Hur lätt glömmer vi inte, att synden inte får bo i våra hjärtan, i våra ord och handlingar! Hur likgiltiga är vi inte vid tanken på att det inte står rätt till! Är felet Guds? Nej. Skulden ligger hos oss själva, ty vi vill inte bedja honom hjälpa oss att handla annorlunda. Hur ljum är inte kärleken till Gud i vårt hjärta, och hur självisk och kall är inte till följd därav även vår tanke om nästan! Trons och kärlekens första flamma Det är underligt, hur lågt vi höjer vår fana, fastän vi bekänner oss vara kristna. Behöver vi inte ropa till Gud om en väckelse? Jo, det är vi, som först behöver livas upp. Vi, som säger oss vara kristna, måste ånyo känna glädjen av syndernas förlåtelse.
Trons och kärlekens första flamma måste tändas på nytt hos oss. Endast på detta sätt kan ett gott inflytande utövas på dem, som står utanför oss. Jag har hört många klaga över obesvarade böner, under det att hemligheten legat just i detta. Det är fåfängt att en kvinna, fastän hon bekänner sig vara en kristen, ber om sin mans omvändelse, om hon låter det dåliga lynnet behärska sig. Det tjänar till intet, om hon talar med sin man om Gud, om hon inte lärt sig att hålla sin tunga i styr och låta sina vreda blickar komma till vila. Om du inte liknar Kristus i ditt uppförande, kan du inte vänta, att din gudlöse granne skall ta dig till exempel. Han skall inte söka likna dig, om han än inte föraktar dig för din tomma bekännelses skull. Jag kommer ihåg en bild, som min vän Morehouse begagnade, när han var i denna stad. "Aposteln Paulus stod omgiven av en skara människor vid elden för att värma sig efter skeppsbrottet. Just som de skulle lägga mer bränsle på elden for en huggorm upp och fäste sig vid hans hand. Genast ropade den gapande folkhopen, att han var en mördare, som inte hämnden tillät att leva. Men Paulus skakade ormen från sin hand in i elden. Och när folket såg, att aposteln inte dog, förändrades deras inställning helt och hållIet. Han fick predika frälsningens ord för dem. Aposteln skakade huggormen från sig och vann folkets förtroende." Må vi kristna likna honom i detta.
Låt oss med Guds hjälp skaka av oss det vresiga sinnets huggorm och allt som gör kristendomen kraftlös i deras ögon, vilka vi skulle vilja inbjuda till samma namn och arv, som det vi äger. Och låt oss även som ett samhälle skaka av oss det skadliga odjuret, vars gift inte blott stöter bort andra utan även dödar och försvagar oss själva. Londons huggormar är inte lika New Yorks. Denna stads är av ett annat slag. Girigheten, det omåttliga vinstbegäret, har fäst sig vid Chicago liksom vid många andra städer i väster. Stynget blir värre och värre, om man inte upptäcker något läkemedel emot det.
Vi talar med alltför stor iver om att vinna och förtjäna pengar. Detta förhållande, fastän det är ont, kan tjäna oss som liknelse. Det ropas högt inom köpmannavärlden efter ett nytt liv i affärerna. Aldrig har jag under dessa tjugo år hört någon människa säga något emot detta. Men om man säger, att det inom det andliga livet behövs en ny väckelse, då skakar man på huvudet. Man vet ingenting. Man är rädd, att det inte skall gå bra. En besynnerlig motsägelse! En sak förklaras vara rätt, när det gäller de jordiska tingen, men orätt, när det gäller de eviga tingen, det som hör Guds rike till. Men jag säger, att dessa två förhållanden är i detta avseende inte olika.
Guds verk såväl som människans verk behöver sina tider av särskild livlighet. Den kristne såväl som köpmannen borde allvarligt söka efter en väckelse i sitt verk. Låt oss rulla bort otrons och likgiltighetens sten. Och vi skall snart höra en röst ropa: - Lasarus, kom ut! Låt oss lika högt och allvarligt ropa efter en väckelse som affärsmännen gjort och ännu gör, så skall våra själar livas och bär frukt till evigt liv. Våra egna och våra vänners hjärtan skall glädjas däröver både här och i evigheten. Om det inte skulle finnas någon skördetid inom Guds rike, hur kunde då lantmännen vänta en sådan? Hur ivriga är de inte att få arbetare nog till sin skörd. Den rätta tiden i Guds rike på jorden kommer periodiskt. Det är en skördetid, då Gud manar sina skördemän att slå till med lien. Jag vill särskilt uppehålla mig vid tre stenar eller berg, om ni tycker bättre om det uttrycket, ty de är i sanning berg. Jag vill då tala om tre berg, som måste rullas bort från våra gravar, innan den döde Lasarus kan komma till liv. Otron, om vilken jag talat, är ett stort berg. Om jag frågar en kristen i Chicago: Tror du, att Gud kan ge oss en väckelse? vill jag inte, att han skall svara: - Jag tror inte, att han kan det, ty jag har varit här i femton år, och under hela denna tid har vi inte fått någon väckelse. Det kan ju hända, att det inte gått bra med Guds verk. Men vad är orsaken? Jag tror, att det beror på att de kristna saknat tro. Men det finns väl i alla fall ingen här i staden, som inte vet, att allt är möjligt för Gud. Låt oss tro, att Gud verkligen ämnar göra något. Ingen drinkare behöver förtvivla. Ty jag tror, att Gud tänker frälsa hundratals sådana. Han kan och skall ta bort deras kärlek till starka drycker och rycka upp den, med rötterna. Jag väntar ett rensande åskväder inom hans atmosfär inom få dagar. Vi önskar se tjuvar, spelare och skökor omvända När jag var i Glasgow, påstod en fritänkare, att alla de omvända var kvinnor och gubbar, som stod vid gravens rand. Vid nästa möte i denna stad var tretusentrehundra män närvarande. Av dessa var tretusentvåhundra män. Fritänkaren påstod sedan, att aldrig någon vild prick eller drinkare blev omvänd. Vid följande möte blev en spelare omvänd, och kort därefter den mest ryktbare drinkaren i staden. Måtte det även bli så här! Vi önskar se tjuvar, spelare och skökor omvända.
Låt oss ha tron, ty det skall ske oss efter vår tro, precis som Marta genom förtröstan på Jesu ord fick se Lasarus levande. - Om vi tror, säger Jesus, skall vi kunna försätta berg, så att de kastas ut i havets djup. O, må Gud slå ned vår otro, så att det måtte bli en livets uppståndelse till och med för den eländigaste bland alla syndare. Fördomens sten Den andra förfärliga stenen, som vi bör rulla bort, är fördomen. Hur har fördomen mot väckelser kommit in i Kristi församling? Hur många människor hör man inte säga: - Jag för min del har mina betänkligheter emot väckelser. Jag tror inte på dem. Men de tror på väckelser i allt annat och säger: - Må politiken och handeln upplivas. Låt oss ha väckelse i allt utom i religionen. Nästan alla jag talat vid i detta ämne har farit ut emot andliga väckelser, skakat på huvudet och sagt, att de inte tror på sådant. Men kära vänner! När Filippus gick till Natanael för att vittna om Jesus, frågade denne: - Kan något gott komma från Nasaret? Då svarade Filippus: - Kom och se! Så svarar även jag er: - Kom och se! Använd en vecka till att vänta på Gud och se, om inte verket blir en Guds kraft till frälsning. Ack, säger någon, jag tål inte dessa ohälsosamma skakningar i min själ. Jag känner alltför väl till dem. Min vän, jag vet mycket mer och det möjliga onda du vill undvika och att sådana fall kan inträffa. Men vad mera? Om än somliga väckelser bevisar sig vara onyttiga eller några yttringar därav till och med vara orätta, skall man därför förkasta allt? Nej. Demokraten överger inte sin politik, därför att den kan ha lyten, inte heller republikanen, om än några av anhängarna handlat illa. Ämbetsmän och affärsmän förnedras inte genom att enskilda personer inom deras kår visat stora brister. Därför får inte heller Guds mäktiga verk genom väckelser förkastas, fastän många som berörs därav har brister. En gång blev ju tretusen omvända på en dag. Vi kan inte tala emot dessa möten.
De står ju omtalade i bibeln. Och bibeln är full av berättelser om deras verkningar. De är utvecklingar av kristendomens kraft och väsen, inte någon ny uppfinning. Och det är det bästa medlet att arbeta för syndare, vilket är Guds verk. Partisinnets sten Sedan finns det ännu ett hinder, nämligen partisinnet, som en gång band människorna och fortfarande gör det. Det fanns en tid, då detta sinne lade sin järnhand om själarna. Men den tiden är nu, Gud vare lov, förbi. Jag kommer ihåg, att för femton år sedan sade metodisten, att han var metodist, trots att han var med om väckelsen. Kongregationalisten yttrade på samma sätt fastän även han var med. Presbyterianen och baptisten representerade först sina samfund, fastän de för några dagar nedlät sig till att samarbeta. Det var en nedlåtenhet, och det fanns nog därav på mötena för att döda dem, vilket det också nästan gjorde.
Detta partisinne är en verklig sten, ett hinder för Guds verk. Men den är inte så flinthård nu, som den var förr. Låt oss rulla bort den med kraft! Låt oss få den ur vår åsyn! Låt oss inte ha det sinnet på det här mötet! Tala inte om den sekten och den sekten, om det partiet eller det partiet. Låt oss tala allenast om Jesus Kristus och hans sak. En tro, ett sinne och en ande Om Kristus, när han var här på jorden, hade gått in i sadduceernas parti, skulle de nog ha understött honom. Om han hade slutit sig till fariseerna, skulle de inte ha korsfäst honom. Men han höll sig ifrån dem. Och så bör även vi göra med avseende på det härliga verk som ligger framför oss. I detta brödraskap borde det finnas en tro, ett sinne och en ande. Låt oss kasta bort alla fördomar för att förverkliga denna stora sanning. Ni kommer ihåg berättelsen i Gamla Testamentet, om hur Eldad och Medad började utöva lärarkallet, och hur Josua blev uppretad över denna oordning, så att han skyndade till Mose för att tala om det. Ni kommer kanske också ihåg, att Mose förebrådde berättaren, som blott den gången i sitt liv visade sig småsint samt bad honom inte näpsa dem, eftersom de profeterade rätt, även om de inte följde de vanliga reglerna. Så gjorde också Kristus, när de överdrivet nitiska lärjungarna klandrade några, som utdrev onda andar i Kristi namn men inte var med i lärjungaskaran. Men han förebrådde inte dessa utan lärjungarna. Låt oss kasta bort partisinnet och endast strida för Jesus. O, om Gud finge fylla oss med kärlek till honom och till våra medmänniskor, att inga småsinnade partikänslor finge komma in i våra hjärtan! Måtte Herren ge oss ett sinne och en ande till att förhärliga hans namn!
